Jag saknar dig.

Hatar när du åker iväg. Speciellt utomlands. Oron sitter som klor i bröstet på mig. Varför, det vet jag inte egentligen. Allt bara suger hela tiden. Känner att jag vill sova bort allt. Funderade på att träna imorgon, om jag orkar. Eller om jag ska vara hemma med mamma. Vet inte vad jag orkar med egentligen.

Får helt enkelt se imorgon. På lördag kommer jag orka allt. För då slipper jag tänka så mycket, bara vara. Nu har jag helt enkelt för mycket tid till att tänka. Speciellt idag då jag bara suttit inne.

Och du har bara varit i 14 timmar.

Jag klarar inte att du är borta fem dagar. Får dåligt samvete då jag tänker på Thilda och Anton. Känner mig verkligen superlöjlig då. Jag menar fem dagar mot hela sommaren. Känner att jag överreagerar. Lite. ”Lite.”

Att känna för mycket. Det är inte mitt problem. Att känna för lite och ignorera för mycket är nog min grej. Förutom oron. Den är alltid där nästan. Jag måste börja koppla av.

Just nu har jag oro för att D inte kommer hem till mig. Som alltid. Och jag vet att det inte är så. Långt inne någonstans vet jag att det inte är så. Men det är inte den känslan jag får. Fast det är känslan av trygghet även när han är långt bort jag fortfarande vill ha.

Men va fan, jag är inte ens säker på om jag räcker till när jag sover hemma hos honom och han är ute. Är ju rädd att han inte ska komma hem, gå hem med någon annan. Love it liksom. Och då ligger jag ändå hans säng, vår säng. Och det är det han säger själv.

Oro plus överkänslighet. Det känns bra.

Vet att ni älskar att läsa sånt här.